Idag pratade jag allvar med mitt knä om att gå ut och gå i skogen. Det är snart två år sedan som jag ramlade fyra gånger och skadáde mitt knä. Innan dess gick jag och cyklade i skogen varje dag. Jag har saknat dessa promenader och mitt träd som jag brukar krama.

Idag sa jag till mitt knä att nu är det jag som bestämmer, jag vill gå ut och gå, och så gjorde jag. Jag gick i skogen där det var mjukt, det gjorde lite ont, men jag pratade med mitt knä och sa att vi ska fixa det här. Jag var ute nästan en timma och jag gick med stavar och jag mådde så gott av att känna den rena luften i skogen.

Jag hittade ett nytt träd för bron var trasig, så jag kom inte fram till mitt gamla träd, jag stod en lång stund och pratade med trädet.

På stigen jag gick hittade jag de här svamparna, jag vet inte om de går att äta så här sent fram på hösten, men det var en härlig känsla att plocka dem. jag hittade lite mossa som jag ska ha till min amaryllis och två blåklockor.

Det känns lite i knät nu, men jag tar fram den underbara frihetskänslan att få vandra fram i vår härliga natur.

Tack moder Jord!