Jag har slutat göra bort mig .....Nej det är inte riktigt sant jag har lärt mig att klara av att göra bort mig.

När man var ung ville det inte till mycket för att känna sig bortgjord.

När jag var 16 år jobbade jag i kallskänken på en ganska stor resturang. Det var vid juletid och vi höll på med Julbord. Det här hände på en danskväll och en i musiken kom fram till våran lucka och frågade om vi hade grisfot. Jag trodde att han skämtade och tyckte att jag var snabb i repliken när jag svarade: Har du Julgransfot?

 Han skämtade inte, han tittade på mig som jag var helknäpp och jag hade helst velat sjunka genom golvet. Det var pinsamt.

Jag brukar prata spontant med människor som jag möter ute i vardagen. Det är två möten som har berört mig mycket.

I somras var jag på rea, stod vid klädställ och kollade om det var något som fall mig i smaken. Jag hittade en blus, men var tveksam om färgen. Det stod en kvinna mittemot mig.....Tanken var snabb, (*jag frågar henne om råd*) och gjorde så.

Hon visade upp en käpp för synskadade och jag tänkte snabbt, jag ska inte fly.

Så jag bad om ursäkt och började prata om reakläderna istället. Det hela slutade med att jag var smakråd till henne istället. Hon sa att hon hade fått order av barnen att köpa nya kläder. Vi hade en trevlig stund vi två, hennes man kom och skulle hjälpa henne men hon tydde sig till mig.

Det här hände i förra veckan, jag var och handlade i en mataffär och stod i  kön och började plocka upp mina varor.

Det står en kvinna bakom mig och jag hittar ingen "pinne" att skilja varorna med. Jag säger till henne att hon kan plocka upp varorna ändå. Hon skojar med mig att jag kan få betala hennes med. Om det är något jag saknar kan jag göra det säger jag. Hon får upp en stor god mjölkchokladkaka och jag utbrister, den kan jag ta.

Kvinnan säger att hon är så svag för choklad att hon kommer att äta upp den med en gång och att hon ofta köper choklad.

Jag säger vänligt det syns inte på dig. Det finns en orsak till detta svarar hon. Hon lutar sig framemot mig och viskar "jag har flera cancertumörer i min kropp". Jag betalar mina varor sedan träffas vi igen när jag plockar maten i min kasse. Hon ler mot mig och jag säger vilket härligt gott humör du har trots allt. Ja, det är det som hjälper mig svarar hon. Jag säger till henne att jag skickar healing till dig och så gjorde jag med. Hon svarar "Tack" med ett nytt leende, sen går vi åt var sitt håll.

De här händelserna har etsat sig fast i mitt huvud och jag känner att jag har lärt mig mycket av detta. Jag behöver inte känna att jag har gjort bort mig, utan tvärtom har jag varit med om två mycket rika möten.

Jag skulle bli glad om jag skulle möta dessa kvinnor igen, jag kände deras enorma styrka.