Äntligen kom jag i väg till skogen för att plocka svamp. Jag har ett så bra ställe där det är lätt att gå.

Jag blir så glad när jag hittar en lysande gul fläck och det är bara att plocka. Det finns inte mycket som är så tillfredställande i kroppen som att hitta svamp. Jag trivs bäst med att gå ensam i skogen, då kommer den härliga frihetskänslan till mig. Alla jobbiga krav är borta och det är bara jag och kantarellerna i skogen som existerar.

För att kunna hitta kantareller ställer jag in min hjärna på att hitta svamp och då är dom bara där, så enkelt är det.

Nu regnar det mycket och är ganska varmt så det är mycket bra svampväder.

Vilken förmån vi har att kunna få gå i skogarna och plocka svamp alldeles gratis. Jag tror snart att det mesta jag tycker om är nöjen som passar min lilla sjukpension. Vilken tur att jag har dom intressena och att jag inte gillar kroglivet.

Då hade jag nog varit ganska deprimerad av att aldrig ha råd till det dyra nöjet.

Kram till alla som tittar in.

 Det här receptet har jag tagit ur en gammal kokbok.

Färsksaltad gurka

1 kg små gröna gurkor

15 dillkronor

25 svarta vinbärsblad el körsbärsblad

Lag:

1 liter vatten

1,25 dl salt

1 msk socker

Tvätta och borsta gurkorna väl. Pricka dem med en nål.

Lägg gurkorna i en stor glasburk eller kruka.

Färdigt efter 3 dagar.

De här gurkorna går inte att spara så ät och njut.

Här kommer ett recept som går utmärkt att spara, jag har fått det av en god vän.

Så därför kallar jag gurkreceptet för:

Irenes gurka 

2 kg skivad gurka

4 kaffekoppar socker

0,5 dl salt

2 grader ättikssyra (1 grad syra = 1 dl sprit)

Dillkronor och senapsfrö   ( Obs det ska inte vara vatten i)

Blanda lagen och varva med gurka och dillkronor och senapsfrö.

Låt stå över natt

Lägg sedan på burkar.

Jag vill så gärna dela med mig av det här lätta receptet:

3 liter repade bär (sköljes) och sjudes upp med 2dl vatten.

Silas varmt.

Saften mätes och sjudes igen, dra av grytan.

1kg socker till varje liter saft röres i 3-5 min.

Skummas väl parfinreas när det har kallnat.

  Nu lyser det rött i nästan vartenda klarbärsträd här i vårt lilla samhälle. Det får mig att tänka tillbaka till min barndom, hur viktigt det var att ta till vara på alla bär. Hur jag satt där med Mormors hårnål och kärnade ur körsbär fast det var tråkigt.

Jag har ändå fortsatt med detta, nu för tiden är det bara en skön avkoppling då minnena ramlar upp för mig.

När min älste pojk var tre år blev jag mycket sjuk i njurinflammation och kunde inte klara min son och mig själv. Då kom min Mamma och hämtade mig och tog hand om oss. Det enda jag kunde göra för att vara till lite hjälp var att kärna ur klarbär, det var många liter som blev urkärnade.

Vi hade en stuga på tomten där mina kusiner med föräldrar bodde varje sommar.

Varje år när de kom hade min Mamma gjort Maizenapudding som det serverades klarbärssylt till, det var det bästa min Morbror visste. I alla år har min morbror kommit och plockat klarbären högst upp i topparna, där bara han med sin vighet kunde nå dom.

Nu är föräldrahemmet sålt, men bären lyser röda och det är andra som får ta hand om de goda bären.

Men för första gången på många år finns det bär på våran tomt, så nu har jag gjort klarbärssylt. Kanhända att det blir en maizena pudding också för att få uppleva minnena från sommrarna tillsammans med mina kära kusiner. De här minnena bara ramlade på mig, det var inte tänkt så, det skulle bli recept idag.

Men som det regnar ute blir det mera bloggning.

Det skulle vara kul att höra om du har något minne av klarbär.